Efter två härliga dygn i Kaikoira så gav vi oss av söderut på mot Christchurch och avslut av vår tid på Nya Zeeland.
Hammer springs, platsen känd för sina varma naturliga källor låg på vår väg söderut och vi stannade för lite härligt bad.
Bad i Hammer springs
Vi maximerade vår vildmarksupplevelse och spenderade den näst sista natten i Motunau norr om Christchurch. En liten by precis vid havet.
På vägen till Motunau
Vi trodde när vi påbörjade vår husbilsresa på Nya Zeeland att vi skulle vara rätt trötta och känna oss ”färdiga” efter 33 dagar. Men, det kändes sorgligt när det bara var ett par dygn kvar och vi skulle lämna husbilen. Vi hade kunnat fortsätta ett par veckor till och utforska ön.
Två små äventyrare
På morgonen av avresedagen så tömde vi ”vår” husbil LML948 som varit vårt hem den senaste månaden och begav oss av till Wilderness för återlämningen. De gav oss beröm för att klarat 4400 km på Nya Zeeland utan några skador.
Vi har plottat ut våra övernattningsplatser i Google Maps med hög noggrannhet, vill ni utforska var vi har campat så kan ni klicka på kartan nedan:
Dagens stora äventyr var en flygtur med spaning efter val, späckhuggare och delfiner. Flyg kanske låter lite ologiskt men det var det enda sättet att komma nära en val för oss då små barn inte fick åka med turbåtarna. När vi laddade kom till flygplatsen på morgonen så var dimman över havet för tät så flygturen fick flyttas till eftermiddagen istället.
Vi passade på att vandra Kaikoura Peninsula Walkway vilken var en vandringsstig som gick runt Kaikouras udde till olika utkicksplatser där man kunde spana efter säl och val. Själva vandringen bjöd på fantastiska vyer (som vanligt, lätt att bli bortskämd med detta på Nya Zeeland).
Den speciella bottenstrukturen där sälarna trivs syns tydligt
På eftermiddagen dök vi åter upp på flygplatsen och denna gången var det bättre förutsättningar för flygningen. Dock dämpades våra förhoppningar om att få se val den aktuella dagen då piloten eller chauffören som han själv presenterade sig som berättade att när det går mycket vågor är det svårt att spåra valarna i havet.
Chauffören med koll på läget
När vi bordade planet så ombads vi att ta på oss flytvästar då vi skulle flyga över öppet vatten, det kanske kan vara lite oroväckande men detta är ett standardförfarande. Själva flygturen gav mycket flygkänsla då det blåste en del den aktuella dagen, Elise gapskrattade och tyckte det var mycket roligt. Signe var mest en ligist och försökte åla sig ur sitt säkerhetsbälte.
Upp i luften och fantastisk utsikt
En flock med delfinerKaikoura’s udde där vi vandrat någon timme tidigareFramtida yrke pilot?Signe ligist, några millisekunder av lugn när fotot togs
Någon val såg vi inte men däremot fick vi se Kaikoura och dess kust från ovan och ett par hundra delfiner som lekte i vattnet vilket var riktigt coolt. Efter flygturen var vi rätt ”matta” och körde endast en kort bit söderut mot Christchurch och fricampade precis vid havet.
Västkusten är bästkusten säger vissa i Sverige, här är båda kusterna otroligt vackra men den västra kusten har fördelen att det inte finns några sandflugor. Vi har efter Malborough sound kört vidare söderut och är nu i höjd med Kaikuora.
Camping precis vid havet
Kaikoura är känt för sitt marina liv i form utav delfiner, sälar och valar. Highway 1 går längst havet så när vi såg en stor grupp delfiner simma och hoppa i havet så gjorde vi ett snabbt stopp och tittade på deras vattenlekar. Det var inte en delfin utan 50-100 stycken.
Delfinspaning
Efter upplevelsen med delfinerna så fortsatte det i samma tema med starka naturupplevelser när vi stannade vid Kaikoura Seal Colony. Det är en jättestor sälpopulation av New Zeeland fur seal som har sitt ”revir” på ett ställe. Området består av massa små vikar och naturliga saltvattenpooler där de små sälungarna kan träna på att simma. Det sägs att den bästa tiden är slutet av mars början av april då ungarna är som mest aktiva. Det var häftigt att se alla de små sälarna hoppa runt och de större sälarna ropa efter ungarna när de var lite väl modiga.
Spaning vid Kaikoura Seal ColonyKaikoura Seal ColonyKaikoura Seal ColonyKaikoura Seal Colony
Våra dagar är lugna, vi tillåter oss att äta frukost i lugn och ro, gärna med havsutsikt. På kvällen tar vi fram grillen, stolarna och bordet och tillagar en god bit lamm eller nötkött.
PannkaksfrukostDen lilla pannkaksätaren som ratade gröten till förmån för pannkakor”typisk kväll” 😉
Vi försöker ta en tur någon av de alla vandringslederna som en daglig aktivitet. Häromdagen gick vi på en tur i ett floddelta och tittade på ett mycket gammalt vrak, fartyget SS Waverley.
French pass, den sista utposten i Marlborough sound ligger längst ut på en av de tre stora halvöarna som sträcker sig ut mot havet. Vi läste i vår guidebok att det var en ”true kiwi experience” och en av de absolut mest imponerande vägarna på hela ön, detta fällde avgörandet att trotsa två bergskammar och 22 km grusväg för att nå vårt mål.
Vägen till French pass (grusvägen i förgrunden)
Vi stannade halvvägs ut i Elaine bay och gjorde fin vandring på Archer Track längst havskanten med picnic efter en stund. Vädret var sådär, molnigt och tilltagande vind, men värre skulle det bli nästa dag!
Foto-stoppMarlborough sound från Arthurs track i Elaine bayMarlborough sound från Arthurs track i Elaine bay
Väl framme i French pass så parkerade vi vår husbil precis vid strandkanten och gick på en liten spaningsrunda. Vi träffade en kiwi som stod och tankade sin bil och han frågade om vi sett stingrockan vid stranden. Mycket riktigt så seglade två mäktiga eagle sting ray längst strandkanten fram och tillbaka på endast ca 40 centimeters djup. Eagle sting ray kan bli upp till 9 meter långa med svansen inräknat. Det fanns även hajar som folk brukade ”handmata” men dessa lyckades vi inte se. Myndigheterna hade satt upp skyltar på stranden där det stod att man inte borde mata hajarna då badare lätt kan skadas.
Frida håller jämn takt med rockan när den glider framEagle Sting raySigne på spaning efter Rockan
Enklaste sättet att ta sig hit var med båt och det kom en pråm med en pickup som lastade av denna på stranden med en nedfällbar ramp.
Panorama över viken vid french pass
Nästa dag vaknade vi av hela husbilen gungade i vinden likt en båt och regnet verkligen öste ner. Med tanke på hur vägen till french pass hade varit dagen innan i bra väder så bestämde vi oss för att så snabbt som möjligt innan vinden tilltar åka tillbaka inåt landet.
På eftermiddagen kollade vi mailen och öppnade ett mail från vår uthyrare av husbilen. Då visade det sig att regnovädret hade utlöst en ”State of emergency” och flera större vägar hade fått stänga. Allt väl, nu är vi på väg mot nya äventyr!
Mail från uthyraren
Ps! numera stora tjejen Elise har slutat med napp.
Dagens körning tog oss till den absolut nordligaste spetsen av sydön, till Wharariki Beach.
Vandringen från parkeringen till strandenBöljande landskap med betande får
Det kan vara en av världens häftigaste stränder? vad sägs om: fantastisk vandring till stranden, kristallklart vatten med 100% sandbotten, grottor att utforska vid lågvatten, enorma klippor och möjligheten att bada bredvid en sälfamilj.
Enorma sanddynerBeachen
Sälfamiljen, den lilla ungen fångade vi tyvärr inte på bildEn av många grottor
Då vi har bytt ”sida” av ön så får vi nu njuta av soluppgångar istället för solnedgångar. Abel Tasman Nationalpark kan beskrivas som en stor nationalpark där man med bil endast kan komma till södra och norra spetsen. För att att ta sig till andra delar får man vandra eller ta en båttaxi.
Stället är känt för sina fina stränder, varma vatten och vackra natur. De allra flesta vandrar här men vi valde att göra en barnvänlig aktivitet. Vi tog båttaxi till en närliggande udde och vandrade en ”scenic loop” där och sen tog båten tillbaka igen.
Abel Tasman Aquataxi
Själva båttaxin var ett intressant koncept, en 8 meters rejäl aluminiumbåt med 250 hk utombordare som drogs ner med traktor med passagerarna redan sittandes i båten. När vi sedan skulle upp på vägen tillbaks så körde den vana skepparen i 14 knop, slog full back och gled sedan upp på trailern som stod ute i vattnet med traktorn varpå traktorn direkt började dra upp ekipaget, mycket imponerande! Skillnaden mellan hög och lågvatten var 5,1 meter så detta var det enda sättet att lösa det på. Hamnen där vi åkt ut på morgonen var på eftermiddagen helt torrlagd.
En av alla uddar i nationalparken
Målet för båttaxin var Anchorage i nationalparken och vi gjorde en härlig vandring på ca en timme till en närliggande strand som vi fick ha nästan helt för oss själva. Det blev bad och strandhäng denna dagen.
Annorlunda skog än på södra delarna av ön, inte längre regnskogUtkiksplats halvvägs
Det är lite speciellt klimat här på Nya Zeeland, på morgonen är det ca 6 grader och på eftermiddagen är det ofta varmare än svensk högsommarvärme.
”vår” strand från ovanInbjudande kristallklart vatten
Vi hade läst både bu och bä om Abel Tasman innan vi åkte hit, vissa menade att det var för mycket folk. Den som skrivit det har nog lite skev referensram, vi mötte 2-3 par som vandrade på 6 timmar när vi var i vår del av nationalparken.
Åter vid kusten efter en längre tid i inlandet och bergsmiljö. Denna gången på västkusten som är känd för sina otroliga stränder och sandflugor i massor. Sandflugan har vi stiftat bekantskap med, tänk er svenska knott fast dom biter och suger blod. En tröst är att endast hälften av flugorna suger blod (endast hanarna eller honorna, kommer inte riktigt ihåg).
Långa ensliga stränder på västkusten
Vi gjorde ett stopp på vägen till Hokitika utanför den lilla byn Hari Hari. Enligt vår guidebok skulle det finnas en naturlig källa med varmt vatten man kunde bada i. Det skulle vara enkelt, ta med något att gräva med och gräv en grop på flodbanken så fylls denna med varmt vatten. Att hitta till platsen, och att ta sig till platsen visade sig vara allt annat än enkelt med två små barn. Vi gav upp efter att ha följt floden på en liten stig, gått igenom ett parti regnskog och vadat över en iskall flod. Men… promenaden i sig var helt klart värt försöket att nå de varma naturliga källorna.
Stigen som leder fram till de varma källornaVadning över vattendrag
Efter försöket att nå de varma källorna fortsatte vi köra norrut längst kusten och nådde staden Hokitika. Hokitika var en gång i tiden lite av en mittpunkt på ön då man hittade guld här i slutet av 1800-talet vilket snabbt gjorde staden populär. Idag är det ca 4500 invånare i staden som kan beskrivas som en ”vilda västern stad” till utseendet. Hamnen i staden som ligger i flodmynningen är okänd och under guldrushen i staden så gick ett stort fartyg på grund var 10:e dag i snitt. Det tasmanska havet är inte att leka med!
Minneslund i Hokitika”Vilda västern” hus i Hokitika
Vi strosade runt lite i staden och besökte därefter ett litet terrarium som hade lite fåglar, fiskar och andra reptiler. Publikmagneten där var att man kunde få mata deras ca 80 år gamla ålar. När vi svenskar tänker ål så tänker vi de små ormliknande djuren, ålen här nere är 25 kg pjäser som liknar en muräna. Man fick mata bjässarna med en lite längre pincett och maskar.
Elise och Frida matar ål
En annan attraktion var Kiwi-fågeln, chansen är minimal att vi kommer få se den i det vilda och man måste ju se Kiwin när man är på Nya Zeeland. Fågeln är hotad då den är ett lätt byte med sin dåliga syn och flygförmåga för införda rovdjur som t.ex. Possum(pungråtta).
Eftermiddagen spenderade vi på stranden. Jag och Elise badade i det Tasmanska havet för första gången, uppfriskande men kallt. Vi parkerade husbilen för natten precis vid stranden och somnade till vågorna efter att ha beundrat solnedgången.
Livet på topp med en miljard småsten att plocka medSolnedgång på västkusten
Milford Sound är egentligen en fjord som ligger i slutet av den 120 km långa vägen från närmsta stad som är Te Anui. Själva fjorden är fantastiskt vacker och en av de mest besökta platserna på sydön. Det var många som istället för köra dit som vi gjorde över bergen istället tog ett litet plan och flög in från t.ex. Queenstown.
Milford sound
Vi fick höra att den lilla flygplatsen, eller snarare flygfältet, hade fler ”air movements” än Auckland International. Flygfältet låg precis vid den stora parkeringen för alla som skulle åka någon av turbåtarna och vi stod en stund och kollade på fräcka landningar på den extremt korta banan. Inflygningen gick i bergsdalen och avslutningsvis precis över våra huvuden. Se filmen nedan för en av de många landningarna:
För att uppleva fjorden kan man ta en turbåt som kör genom hela fjorden ut till öppna havet och tillbaks. Vi valde en lite mindre båt från företaget Cruise Milford som var riktigt bra. Det var gott om plats och skepparen kommenterade engagerat allt runt oss outtröttligt och med stor entusiasm.
Panoramavy över Milford sound från hamnen där båtarna avgårNotera hur liten båten ser ut att vara
Förutom bergen och själva fjorden så vill många se de många 100+ meters vattenfallen. Vi hade otrolig tur med vädret och det var för ovanlighetens skull sol och ytterst lite vind. Dagen innan hade regnet vräkt ner oavbrutet hela dagen.
Signe passade på att träna gång på båtens ytor
Sammanfattningsvis var det två toppendagar, dels bilfärden till Milford Sound och tillbaka som är en av världens vackraste bilvägar (Wikipedia) men även den otroligt vackra turen i fjorden med båten.
Efter att ha lämnat Dunedin så började vi resan över ön från kust till kust. Målet några dagar fram var nå Milford Sound och åka båt i fjorden som är ett av världens underverk. Direkt när vi lämnade kusten och körde inåt landet så växlade terrängen och övergick i mer åker och jordbruksmark.
Terräng inåt landet, jordbruk och åkermark
Vi stannade första natten på vår långa färd i Manapuri vid Doubtful Sound som ligger strax söder om Te Anui. Campingplatsen var liten och genuin och bar namnet Possum Camp. Possum är en pungråtta som inte är särskilt uppskattad här för den äter upp massvis med fågelägg. På första promenaden hittade vi en död Possum, vi blev först lite ställda då djuret inte liknar något vi är vana vid.
Doubtful sound, fräcka effekter när fläckar av solljus och regnmoln mötsDoubtful sound i solnedgången
Precis nedanför campingen fanns det en riktigt fin sandstrand vilket var lite oväntat då sjön i övrigt mest verkade ha stenar längst kanten. Det fanns även en vildmarksgunga vilken prövades intensivt.
Vildmarksgungan
Nästa dag körde vi upp i bergen och upp emot Milford Sound. Mobiltäckningen försvann när vi passerade Te Anui och därefter var det ingen mottagning i två dygn. Det fanns inte heller någon stans att fylla på bränsle eller köpa mat så man fick proviantera innan man började köra vägen till Milford Sound vilken är ca 120 km och ringlar sig fram över bergen fram till sundet. Vägen slutar vid Milford Sound så man får köra samma väg tillbaka för att åter nå civilisationen.
Welcome to the Gunn country…
En bra bit upp ligger det en camping, en av få, Gunns Camp. Denna ”camp” var riktigt charmig, var någon slags tillfällig bosättning för de som byggde vägar i områden vid början av 1900-talet. Campingen hade ingen el och varmvattnet kom från en ved-eldad panna. Det var fullt av bilder på bergsklättrare från 20-talet och andra äventyrare kombinerat med massa roliga humoristiska skyltar precis överallt. Speciellt och väldigt trevligt ställe mitt i ödemarken. I denna delen av Nya Zeeland är det regnskog då det regnar ca 250 dagar om året, vilket det även gjorde dagen då vi kom till campen.
En av alla de humoristiska konstverkenGunn’s camp
Trots ösregn så gav vi oss ut på en tur i bergen och konstigt nog så regnade det inte i skogen, så tät var växtligheten. Det var givetvis hög luftfuktighet och väldigt blött men både regn och blåsten dämpades. Helt klart annorlunda och härlig miljö. Efter en runda i regnskogen så bakade vi scones i husbilen och väntade på bättre väder.
Efter en tid i bergen styrde vi husbilen åter ner mot kusten och målet för dagen var den lilla staden Oamaru känd för sina pingviner av arten Blue pinguins. På vägen gjorde vi ett litet stopp nere vid havet, är otroligt mäktigt att se mil-efter-mil av orörd kuststräcka, inga badande, inga hus, endast orörd natur.
Lunchstopp vid havetSåhär glad blev Elise att äntligen se havet (slippa åka husbil)
Väl framme så visade sig att vi valt helt rätt dag för ett besök i staden. Det var Oamaru’s stora familjedag denna lördag och det fanns bland annat liveband och till Elise förtjusning hoppborgar i olika modeller och storlekar.
Elise i uppblåsbar hinderbana
En av anledningen till vårt besök i staden var givetvis dess pingviner, vår camping låg precis nere vid vattnet i hamnen och tydligen fanns det ett pingvinpar som bodde inne på campingen. Ägarinnan berättade att vi förmodligen inte skulle se pingvinerna som hade sitt bo precis bakom vår husbil men däremot höra dom på kvällen.
Campingens anvisningar att skydda pingvinernaOamaru hamn
Efter lek i hoppborgarna och sett oss omkring lite så gav vi oss ut på jakt efter pingviner och sälar (New Zeeland fur seal). Vi såg sälar precis utanför vågbrytaren och fick samtidigt reda på att pingvinerna var ute och jagade fisk på dagen och kom nästan på minuten halv nio varje kväll för att gå upp till sina bon.
New Zeeland fur sealEn av de lite speciella vägskyltarna som finns på Nya Zeeland
Vi bokade en biljett till en Pingvin koloni som drivs icke-komersiellt för att stärka arten för att få se pingvinerna komma hem på kvällen. Det var otroligt häftigt att få se ett hundratal små pingviner hoppa upp och vagga uppåt land för att gå och lägga sig i sina bon. Tyvärr har vi inga bilder att dela med oss av då ljus och ljud skadade dom.
