Queenstown och Glenorchy

Då var det dags för oss att för andra gången besöka Queenstown. Denna gången väljer vi att se mer än bara flygplatsen och hyrbilsparkeringen. Queenstown är en riktig äventyrarstad och utgångspunkten för alla dess tänkbara äventyr som fallskärmshoppning, paragliding, glaciärturer, helikopterturer och inte minst jetboating för att nämna några.

Hamnen i Queenstown
Queenstown

Vi valde att fricampa med husbilen strax söder om Queenstown vid en vacker sjö för att slippa bo på campingar inne i staden. Att fricampa är tjusningen med att ha en husbil med alla bekvämligheter som man kan behöva som dusch, toalett, ugn, spis, kyl och frys. Morgonen belönade oss men en fantastisk soluppgång vid sjön.

Soluppgång över sjön

Något som återkommer i Nya Zeeland är hur otroligt klart vatten det är i alla sjöar, åar och floder. Nedan ser ni en bild som visar hur klart vattnet är:

Kristallklart vatten

Vi gjorde också ett stopp i den mysiga byn Glenorchy som ligger ca 50 km norr om Queenstown och vägen mellan de två ställena är otroligt fin, också den nämnd i många guideböcker som en av de absolut finaste på ön.

Utsikt från vägen mellan Queenstown och Glenorchy

I Glenorchy så tog vi den första dagen en vandring utmed en fors. Det var även här klart väder och man kunde se fiskarna tydligt. Vi pratade med en flugfiskare och han berättade att det var så kallade Brown Trouts vi såg vilket är en slags laxfisk, typ. Regnbåge modell större.

Spaning efter brown trout i Glenorchy

Den andra dagen i Glenorchy så tog Frida en ridtur i det härliga landskapet och bland annat på platser där delar av sagan om ringen har spelats in.

På turen i Sagan om ringen landskapet

Vi avslutar med några kloka ord från en Outdoor butik i Queenstown.

Milford Sound

Milford Sound är egentligen en fjord som ligger i slutet av den 120 km långa vägen från närmsta stad som är Te Anui. Själva fjorden är fantastiskt vacker och en av de mest besökta platserna på sydön. Det var många som istället för köra dit som vi gjorde över bergen istället tog ett litet plan och flög in från t.ex. Queenstown.

Milford sound

Vi fick höra att den lilla flygplatsen, eller snarare flygfältet, hade fler ”air movements” än Auckland International. Flygfältet låg precis vid den stora parkeringen för alla som skulle åka någon av turbåtarna och vi stod en stund och kollade på fräcka landningar på den extremt korta banan. Inflygningen gick i bergsdalen och avslutningsvis precis över våra huvuden. Se filmen nedan för en av de många landningarna:

För att uppleva fjorden kan man ta en turbåt som kör genom hela fjorden ut till öppna havet och tillbaks. Vi valde en lite mindre båt från företaget Cruise Milford som var riktigt bra. Det var gott om plats och skepparen kommenterade engagerat allt runt oss outtröttligt och med stor entusiasm.

Panoramavy över Milford sound från hamnen där båtarna avgår
Notera hur liten båten ser ut att vara

Förutom bergen och själva fjorden så vill många se de många 100+ meters vattenfallen. Vi hade otrolig tur med vädret och det var för ovanlighetens skull sol och ytterst lite vind. Dagen innan hade regnet vräkt ner oavbrutet hela dagen.

Signe passade på att träna gång på båtens ytor

Sammanfattningsvis var det två toppendagar, dels bilfärden till Milford Sound och tillbaka som är en av världens vackraste bilvägar (Wikipedia) men även den otroligt vackra turen i fjorden med båten.

Doubtful sound och Gunns camp

Efter att ha lämnat Dunedin så började vi resan över ön från kust till kust. Målet några dagar fram var nå Milford Sound och åka båt i fjorden som är ett av världens underverk. Direkt när vi lämnade kusten och körde inåt landet så växlade terrängen och övergick i mer åker och jordbruksmark.

Terräng inåt landet, jordbruk och åkermark

Vi stannade första natten på vår långa färd i Manapuri vid Doubtful Sound som ligger strax söder om Te Anui. Campingplatsen var liten och genuin och bar namnet Possum Camp. Possum är en pungråtta som inte är särskilt uppskattad här för den äter upp massvis med fågelägg. På första promenaden hittade vi en död Possum, vi blev först lite ställda då djuret inte liknar något vi är vana vid.

Doubtful sound, fräcka effekter när fläckar av solljus och regnmoln möts
Doubtful sound i solnedgången

Precis nedanför campingen fanns det en riktigt fin sandstrand vilket var lite oväntat då sjön i övrigt mest verkade ha stenar längst kanten. Det fanns även en vildmarksgunga vilken prövades intensivt.

Vildmarksgungan

Nästa dag körde vi upp i bergen och upp emot Milford Sound. Mobiltäckningen försvann när vi passerade Te Anui och därefter var det ingen mottagning i två dygn. Det fanns inte heller någon stans att fylla på bränsle eller köpa mat så man fick proviantera innan man började köra vägen till Milford Sound vilken är ca 120 km och ringlar sig fram över bergen fram till sundet. Vägen slutar vid Milford Sound så man får köra samma väg tillbaka för att åter nå civilisationen.

Welcome to the Gunn country…

En bra bit upp ligger det en camping, en av få, Gunns Camp. Denna ”camp” var riktigt charmig, var någon slags tillfällig bosättning för de som byggde vägar i områden vid början av 1900-talet. Campingen hade ingen el och varmvattnet kom från en ved-eldad panna. Det var fullt av bilder på bergsklättrare från 20-talet och andra äventyrare kombinerat med massa roliga humoristiska skyltar precis överallt. Speciellt och väldigt trevligt ställe mitt i ödemarken. I denna delen av Nya Zeeland är det regnskog då det regnar ca 250 dagar om året, vilket det även gjorde dagen då vi kom till campen.

En av alla de humoristiska konstverken
Gunn’s camp

Trots ösregn så gav vi oss ut på en tur i bergen och konstigt nog så regnade det inte i skogen, så tät var växtligheten. Det var givetvis hög luftfuktighet och väldigt blött men både regn och blåsten dämpades. Helt klart annorlunda och härlig miljö. Efter en runda i regnskogen så bakade vi scones i husbilen och väntade på bättre väder.

På tur i regnskogen
Sconesbak i husbilen

Dunedin staden med Sälar, Pingviner och Albatross

Efter en härlig till Oamaru så styrde vi söderut och fortsatte längst motorväg nr 1 ner till Dunedin. Dunedin är en av de större städerna på sydön och förutom sin kända tågstation så är det den enda platsen i världen med häckande albatrosser på ”fastland”.  På vägen in till Dunedin så stannade vi vid Moeraki Boulders vilket är ett antal lustigt formerade stenar som ligger på en strand helt utan stenar i övrigt. Ser rätt roligt ut.

Moeraki Boulders
Moeraki Boulders

Vi tog också en lunchpaus vid en sälkoloni ute på en udde, otroligt vackert och roligt att gå runt och titta på sälarna. Det var en skylt som uppmanade en att inte gå allt för nära då som det stod typ. ”They look slow but act fast”. Det var också en skylt som beskrev att sälar kunde se döda ut när de vilar men i själva verket levde.

De två sälarna på bilden bråkade rejält
Den må se död ut, men i allra högsta grad levande!
Platsen för sälkolonin och lunchstopp

Efter en natt i Dunedin gav vi oss ut på udden utanför staden där det finns exemplar av den ytterst sällsynta arten Albatross. Det är det enda stället i världen där man kan se fågeln på fastland, annars häckar den och lever på små öar runt om i världshaven. Rätt coolt att kolonin i Dunedin upptäcktes på 30-talet och den första fågeln som de hittade levde till 1989 och blev 61 år gammal. Denna fågel kallades för ’grandma’.

Ute på den här udden levde fåglarna

Vi såg tyvärr inga fåglar och det blåste otroligt mycket. Det som först verkade mysigt men som vi inte gjorde, åka turbåt, såg inte lika roligt ut när den rullade från sida till sida ute i havet. Fåglar eller inte, vi fick en fantastisk utsikt och se vacker natur.

Fyren utanför Dunedin

Oamaru

Efter en tid i bergen styrde vi husbilen åter ner mot kusten och målet för dagen var den lilla staden Oamaru känd för sina pingviner av arten Blue pinguins. På vägen gjorde vi ett litet stopp nere vid havet, är otroligt mäktigt att se mil-efter-mil av orörd kuststräcka, inga badande, inga hus, endast orörd natur.

Lunchstopp vid havet
Såhär glad blev Elise att äntligen se havet (slippa åka husbil)

Väl framme så visade sig att vi valt helt rätt dag för ett besök i staden. Det var Oamaru’s stora familjedag denna lördag och det fanns bland annat liveband och till Elise förtjusning hoppborgar i olika modeller och storlekar.

Elise i uppblåsbar hinderbana

En av anledningen till vårt besök i staden var givetvis dess pingviner, vår camping låg precis nere vid vattnet i hamnen och tydligen fanns det ett pingvinpar som bodde inne på campingen. Ägarinnan berättade att vi förmodligen inte skulle se pingvinerna som hade sitt bo precis bakom vår husbil men däremot höra dom på kvällen.

Campingens anvisningar att skydda pingvinerna
Oamaru hamn

Efter lek i hoppborgarna och sett oss omkring lite så gav vi oss ut på jakt efter pingviner och sälar (New Zeeland fur seal). Vi såg sälar precis utanför vågbrytaren och fick samtidigt reda på att pingvinerna var ute och jagade fisk på dagen och kom nästan på minuten halv nio varje kväll för att gå upp till sina bon.

New Zeeland fur seal
En av de lite speciella vägskyltarna som finns på Nya Zeeland

Vi bokade en biljett till en Pingvin koloni som drivs icke-komersiellt för att stärka arten för att få se pingvinerna komma hem på kvällen. Det var otroligt häftigt att få se ett hundratal små pingviner hoppa upp och vagga uppåt land för att gå och lägga sig i sina bon. Tyvärr har vi inga bilder att dela med oss av då ljus och ljud skadade dom.

Kväll i Oamaru’s hamn, då kommer Pingvinerna

 

 

Lake Tekapo & Mt. John

Lake Tekapo (-43.9962509, 170.4812834) är en känd vacker sjö som många turister väljer att besöka. Särskilt känd är den mycket gamla kyrkan som ligger precis vid sjön.

De två husbilstjejerna redo att hoppa ut vid Lake Tekapo

När vi tittade på kyrkan så gifte sig ett kinesiskt par, eller i alla fall genomförde de en bröllopsfotografering med inte en utan två fotografer och ett stort ståhej. Vi tog en lunch nere vid strandkanten och njöt av utsikten, dock var det otroligt varmt så det blev en snabblunch innan solen tagit för mycket.

Dagen efter var en speciell dag som vi väntat på,  Vivvi, Jonas och Christian, våra vänner från Bjärred ”kom förbi” på andra sidan jordklotet, världen är liten! Vi hade en supertrevlig kväll tillsammans på campingen vid Lake Tekapo med allt som hör till som grillat kött och gott vin. Vi hade så trevligt att vi helt glömde att ta bilder under kvällen.

I vår guidebok nämndes en liten pärla nämligen Mt. John som låg bredvid Lake Tekapo med utsikt utöver sjön. Mt. John är ett observatorium som ett av universiteten på ön driver för att studera stjärnor mm. Det var möjligt att köra hela vägen upp på bergets topp även om vägen stundtals var mycket smal. Vid möte fick någon av de mötande backa till en lite bredare sektion så att den andra kunde passera.

Vägen upp till Mt. John
Ett av de teleskop på toppen av Mt. John
Utsikt över Tekapo och Lake Tekapo
Utsikt över Lake Tekapo med bergen som en kuliss i bakgrunden

Kommentera gärna, klicka på rubriken för att öppna kommentarsfunktionen.

Mt Cook

Mt Cook berget som ger Lake Pukaki allt sitt vatten och dess vackra ljusblåa färg var utflyktsmålet för dagen. Vi bestämde oss för att köra upp längst berget och vandra i den berömda Hooker Valley.

Foten av Mt. Cook och smältvattnet som sedan rinner ner till Lake Pukaki

Vädret för dagen var ostadigt med mycket starka byvindar vilket gjorde att vi gick betydligt kortade än planerat. Det blåste så mycket att hela husbilen gungade i sidled på vägen upp och väl framme yrde det lös grus i vindarna. Det var också en ganska låg molnbas vilket gjorde att man inte såg hela vägen upp till toppen av berget.

Hängbro, Hooker Valley syns till höger i bild mellan bergstopparna

Själva vandringen i den första delen av dalen är barnvänlig med bra underlag och inte så långt från startpunkten kommer man till en spännande hängbro i en fantastisk miljö.

Utsikten neråt i dalen

Det är som vanligt ansträngande att vandra i bergen men samtidigt väldigt ”belönande” med fantastiska vyer och utsikter. Elise kanske blir en bergsbestigare en dag, hon var väldigt fascinerad över glaciären och tyckte vi skulle ”klättra till isen”. Signe sov sig igenom vandringen, hon tyckte nog att det blåste för mycket.

Elise drömmer om att klättra till isen

 

Lake Pukaki

Lake Pukaki (-44.1527890, 170.2229820) är en otroligt vacker sjö som är känd för sin turkosblåa färg. Färgen kommer från att vattnet rinner från Mt Cook som är beläget i slutet av sjön, vattnet är glaciärvatten som slipats mot olika bergarter vilket gett dess färg. Området är känt för sina goda möjligheter att hitta en avskild ”wildcamping” plats.

Lake Pukaki

Vi körde en bit längst den norra stranden och hittade snabbt en helt fantastisk plats, det innebar lite terrängkörning så Frida fick hoppa ut och leda husbilen ner mot sin plats precis vid vattnet. Min träning för några år sedan på Sweden Offroad Tour med Landcruisern hjälpte en del.

”vår” plats och vägen ner

Temperaturen varierar från Tropisk hetta till kall höst och denna dagen var det tropisk hetta, termometern visade ca 30 grader och vi passade på att bada i sjön och även tvätta lite kläder. Nu lever vi verkligen off-the-grid.

Signe firade sin 8 månaders dag, Frida och Elise ordnade en glasstårta till vårt lilla kalas. Den lilla bebisen börjar bli en stor bebis och har nu börjat äta en hel del mat. Elise älskar verkligen kalas så hon sjöng Ja må hon leva ett antal gånger, och sen fortsatte hon att fira kanin resten av kvällen.

Middag med en utsikt man inte blir trött på

Kvällsmaten dukades upp vid strandkanten och vi följde när solen gick ner bakom bergen. Vi njöt alla till fullo, vilken toppendag!

Stora bebisen, Signe 8 månader

Zoo camping

Efter att bilen gick sönder så falerade dagens planer och vi var nöjda att överhuvudtaget kommit ner från Arthurs pass. Vi checkade in oss på en camping som hade en fin trädgård men inte så mycket mer. Efter lite för mycket tid i bilen så bestämde vi oss för att bara köra en kortare sträcka dagen därpå och åkte till en camping som hade massa djur och två lekplatser till Elise stora lycka. Det fanns bland annat lamadjur, åsnor, wallabies, grisar, kaniner och massa påfåglar. Både jag och Elise tyckte dock att påfåglarna var lite läskiga, de var väldigt närgångna.

Det var väldigt fina lekplatser som de hade byggt upp. Vädret varierar väldigt mycket och från att varit lite frusna i bergen så var det helt plötsligt 35 grader varmt, så vi vågade inte leka i solen alltför länge. Campingen hade också en swimming pool, men var bara Elise som tog sig ett dopp, vi andra tyckte vattnet var för kallt.

På morgonen hade de åsneridning och Elise fick rida en tur på åsnan Silver. Funderar på om det trots allt är en liten hästtjej vi fått.

Arthurs pass

Efter att lärt känna husbilen och acklimatiserat oss till livet på 6,8 x 2,4 meter kände vi oss redo att ge oss iväg en bit från Christchurch. Vi begav oss upp mot bergen och den slingrande vägen genom Arthurs pass.

Första natten valde vi att slå läger vid Lake Pearson(-43.6590727, 172.7071206) då vi hade fått platsen rek. av en Kiwi som vi träffade på en lekplats. Vi körde fram och tillbaka längst strandkanten och insåg att det inte skulle bli så enkelt att klämma in husbilen någonstans. Alternativet att campa på den anlagda platsen kändes inte sådär lockande då det var rätt många andra husbilar, campervans och tält.

Lake Pearson

Till slut hittade vi en liten grusväg där vi (nästan) kunde köra ner, det var några riktigt elaka taggbuskar som repade bilen lite, shit-happends, det lär hända mer dom kommande trettio dagarna.

Smala vägar med elaka taggbuskar på sidorna

Morgonen bjöd på en riktigt wow-känsla, dimman låg över sjön och bergen var som en kuliss i bakgrunden, otroligt vackert! För att kunna köra ut utan att skada bilen mer så tog vi brödkniven och högg oss ut genom buskaget innan vi åter rullade på riksvägen.

Dimman över Lake Pearson

Nästa dag körde vi vidare upp och över bergskedjan och slog läger vid Tamaru River (-42.7384584, 171.5106261). Visa av erfarenhet sen föregående dags kladd med taggbuskar rekognoserade vi nu lite noggrannare innan vi körde ner husbilen. Vi lyckades hitta en plats precis vid en fors med glasklart vatten.

Andra nattens camp-site

Vi gav oss iväg på en kortare vandringstur i närområdet och följde den nu torrlagda flodfåran där vårens smältvatten från bergens glaciärer tidigare runnit.  Jag och Elise testade även att bada i floden men det var askallt så vi gav upp ungefär vid smalbenen.

På tur i flodfåran

Nästa dag vaknade vi till att det var ca 10 grader och regn, vädret skiftar otroligt fort från högsommar till riktigt kallt. Vi begav oss av tidigt för att åter bege oss tillbaka över bergskedjan. Vi kom ungefär 15 minuter varpå lampan för oljenivå tändes. När vi stannade och öppnade motorhuven så konstaterades snabbt felet.

Vid den senaste servicen hade någon glömt att skruva på oljepåfyllnadslocket, allt eftersom så hade olja skvätt ut i motorrummet tills det att varningslampan tändes för att nivån på motorolja var för låg. Nu stod vi mitt i en bergskedja utan oljelock och kunde inte köra vidare. Tur i oturen så hade vi en plupp på mobiltelefonen efter 2 dygn utan täckning och kunde därmed ringa uthyrningsfirman som skickade road assistance med ett oljepåfyllnadslock och olja från en stad ett par timmar bort. Fem timmar senare var vi äntligen på gång igen rullade åter över bergskedjan.

Finns sämre ställen att få motorfel på

Kommentera gärna, klicka på inläggets rubrik för att öppna inlägget och se kommentarsfunktionen.