Nya Zeeland 2019 – Ett Liv

2019-04-07

De sista dagarna på Nya Zeeland

Efter två härliga dygn i Kaikoira så gav vi oss av söderut på mot Christchurch och avslut av vår tid på Nya Zeeland.

Hammer springs, platsen känd för sina varma naturliga källor låg på vår väg söderut och vi stannade för lite härligt bad.

Vi maximerade vår vildmarksupplevelse och spenderade den näst sista natten i Motunau norr om Christchurch. En liten by precis vid havet.

Vi trodde när vi påbörjade vår husbilsresa på Nya Zeeland att vi skulle vara rätt trötta och känna oss ”färdiga” efter 33 dagar. Men, det kändes sorgligt när det bara var ett par dygn kvar och vi skulle lämna husbilen. Vi hade kunnat fortsätta ett par veckor till och utforska ön.

På morgonen av avresedagen så tömde vi ”vår” husbil LML948 som varit vårt hem den senaste månaden och begav oss av till Wilderness för återlämningen. De gav oss beröm för att klarat 4400 km på Nya Zeeland utan några skador.

Vi har plottat ut våra övernattningsplatser i Google Maps med hög noggrannhet, vill ni utforska var vi har campat så kan ni klicka på kartan nedan:

2019-04-022019-04-02

Flygtur i Kaikoura

Dagens stora äventyr var en flygtur med spaning efter val, späckhuggare och delfiner. Flyg kanske låter lite ologiskt men det var det enda sättet att komma nära en val för oss då små barn inte fick åka med turbåtarna. När vi laddade kom till flygplatsen på morgonen så var dimman över havet för tät så flygturen fick flyttas till eftermiddagen istället.

Vi passade på att vandra Kaikoura Peninsula Walkway vilken var en vandringsstig som gick runt Kaikouras udde till olika utkicksplatser där man kunde spana efter säl och val. Själva vandringen bjöd på fantastiska vyer (som vanligt, lätt att bli bortskämd med detta på Nya Zeeland).

Den speciella bottenstrukturen där sälarna trivs syns tydligt

På eftermiddagen dök vi åter upp på flygplatsen och denna gången var det bättre förutsättningar för flygningen. Dock dämpades våra förhoppningar om att få se val den aktuella dagen då piloten eller chauffören som han själv presenterade sig som berättade att när det går mycket vågor är det svårt att spåra valarna i havet.

När vi bordade planet så ombads vi att ta på oss flytvästar då vi skulle flyga över öppet vatten, det kanske kan vara lite oroväckande men detta är ett standardförfarande. Själva flygturen gav mycket flygkänsla då det blåste en del den aktuella dagen, Elise gapskrattade och tyckte det var mycket roligt. Signe var mest en ligist och försökte åla sig ur sitt säkerhetsbälte.

Kaikoura’s udde där vi vandrat någon timme tidigare

Signe ligist, några millisekunder av lugn när fotot togs

Någon val såg vi inte men däremot fick vi se Kaikoura och dess kust från ovan och ett par hundra delfiner som lekte i vattnet vilket var riktigt coolt. Efter flygturen var vi rätt ”matta” och körde endast en kort bit söderut mot Christchurch och fricampade precis vid havet.

2019-03-30

Kaikoura och västkusten

Västkusten är bästkusten säger vissa i Sverige, här är båda kusterna otroligt vackra men den västra kusten har fördelen att det inte finns några sandflugor. Vi har efter Malborough sound kört vidare söderut och är nu i höjd med Kaikuora.

Kaikoura är känt för sitt marina liv i form utav delfiner, sälar och valar. Highway 1 går längst havet så när vi såg en stor grupp delfiner simma och hoppa i havet så gjorde vi ett snabbt stopp och tittade på deras vattenlekar. Det var inte en delfin utan 50-100 stycken.

Efter upplevelsen med delfinerna så fortsatte det i samma tema med starka naturupplevelser när vi stannade vid Kaikoura Seal Colony. Det är en jättestor sälpopulation av New Zeeland fur seal som har sitt ”revir” på ett ställe. Området består av massa små vikar och naturliga saltvattenpooler där de små sälungarna kan träna på att simma. Det sägs att den bästa tiden är slutet av mars början av april då ungarna är som mest aktiva. Det var häftigt att se alla de små sälarna hoppa runt och de större sälarna ropa efter ungarna när de var lite väl modiga.

Våra dagar är lugna, vi tillåter oss att äta frukost i lugn och ro, gärna med havsutsikt. På kvällen tar vi fram grillen, stolarna och bordet och tillagar en god bit lamm eller nötkött.

Den lilla pannkaksätaren som ratade gröten till förmån för pannkakor

Vi försöker ta en tur någon av de alla vandringslederna som en daglig aktivitet. Häromdagen gick vi på en tur i ett floddelta och tittade på ett mycket gammalt vrak, fartyget SS Waverley.

2019-03-27

French pass, Marlborough sound

French pass, den sista utposten i Marlborough sound ligger längst ut på en av de tre stora halvöarna som sträcker sig ut mot havet. Vi läste i vår guidebok att det var en ”true kiwi experience” och en av de absolut mest imponerande vägarna på hela ön, detta fällde avgörandet att trotsa två bergskammar och 22 km grusväg för att nå vårt mål.

Vägen till French pass (grusvägen i förgrunden)

Vi stannade halvvägs ut i Elaine bay och gjorde fin vandring på Archer Track längst havskanten med picnic efter en stund. Vädret var sådär, molnigt och tilltagande vind, men värre skulle det bli nästa dag!

Marlborough sound från Arthurs track i Elaine bay

Väl framme i French pass så parkerade vi vår husbil precis vid strandkanten och gick på en liten spaningsrunda. Vi träffade en kiwi som stod och tankade sin bil och han frågade om vi sett stingrockan vid stranden. Mycket riktigt så seglade två mäktiga eagle sting ray längst strandkanten fram och tillbaka på endast ca 40 centimeters djup. Eagle sting ray kan bli upp till 9 meter långa med svansen inräknat. Det fanns även hajar som folk brukade ”handmata” men dessa lyckades vi inte se. Myndigheterna hade satt upp skyltar på stranden där det stod att man inte borde mata hajarna då badare lätt kan skadas.

Frida håller jämn takt med rockan när den glider fram

Enklaste sättet att ta sig hit var med båt och det kom en pråm med en pickup som lastade av denna på stranden med en nedfällbar ramp.

Nästa dag vaknade vi av hela husbilen gungade i vinden likt en båt och regnet verkligen öste ner. Med tanke på hur vägen till french pass hade varit dagen innan i bra väder så bestämde vi oss för att så snabbt som möjligt innan vinden tilltar åka tillbaka inåt landet.

På eftermiddagen kollade vi mailen och öppnade ett mail från vår uthyrare av husbilen. Då visade det sig att regnovädret hade utlöst en ”State of emergency” och flera större vägar hade fått stänga. Allt väl, nu är vi på väg mot nya äventyr!

Ps! numera stora tjejen Elise har slutat med napp.

2019-03-262019-03-26

Farewell spit

Farewell spit är udden som går ut och skyddar Golden bay mot större vågor och dyningar. Själva udden är ett naturreservat och kan endast nås utan fordon. Området är långt ifrån närmsta stad och naturen är ”orörd” och otroligt vacker.

Tidvattnet, skillnaden mellan ebb och flod är stor och på morgonen kan vattenbrynet vara 1 km längre ut från kusten än mitt på dagen. Dessa ytor skapar en annorlunda miljö när det är lågvatten.

Vattnet var där sanden slutade några timmar tidigare.

Jag var lite besviken på hästturen vid Glenorchy. Hade läst om att den skulle vara helt fantastisk, men varken hästarna, naturen eller hela eventet kom riktigt i närheten av det. Men när vi körde förbi en hästskylt bestämde jag mig för att ge det en ny chans och bokade en 3,5 timmars tur morgonen därpå. De satte mig på den största hästen, Storm. Lite oklart vad de tänkte när de satte den minsta ryttaren på den största hästen, men visade sig vara ett bra val.

Eftersom det var lågvatten kunde vi rida en lång sträcka på stranden innan vi red upp i bergen där det bjöds på fantastisk utsikt.

Lite läskigt var det när vi red precis på bergsryggen med stup på båda sidor ned. Trots många år sedan sista ridturen, så är det lite som att cykla, grunderna sitter kvar.

Just den här delen av ön har vi inte läst så många som har tipsat om, men vi blev väldigt positivt överraskade, och får nog säga att det är en av våra absoluta favoriter. Har läst någonstans att det spelar inte så stor roll vart man åker på Nya Zeeland, det är alltid spektakulär natur och alla är trevliga. Men måste säga att det är stora fördelar att undvika de värsta turiststråken, det är precis lika fint, om inte finare och allt känns lite trevligare. Denna hästturen var så mycket bättre, och här kostade 3,5h lika mycket som 1,5 h i Glenorchy.

Vi hittade också en trevlig gratiscamping precis vid stranden. Samma sak här, vid de turisttätaste områden förbjuder de mer och mer fri camping och man måste hålla sig till de riktiga campingarna, men här är det fortfarande tillåtet. Får hoppas det fortsätter vara tillåtet då det är det vi (jag) gillar mest med husbilen – att den tar oss ut i naturen, men med alla bekvämligheter.

Om någon undrar vad vi äter – som vanligt blir det en del hamburgare. Nu dock lite lyxigare, på anguskött, och majs som är i säsong nu.

2019-03-242019-03-23

Wharariki beach

Dagens körning tog oss till den absolut nordligaste spetsen av sydön, till Wharariki Beach.

Vandringen från parkeringen till stranden

Det kan vara en av världens häftigaste stränder? vad sägs om: fantastisk vandring till stranden, kristallklart vatten med 100% sandbotten, grottor att utforska vid lågvatten, enorma klippor och möjligheten att bada bredvid en sälfamilj.

Sälfamiljen, den lilla ungen fångade vi tyvärr inte på bild

2019-03-23

Abel Tasman

Soluppgång i Abel Tasman

Då vi har bytt ”sida” av ön så får vi nu njuta av soluppgångar istället för solnedgångar. Abel Tasman Nationalpark kan beskrivas som en stor nationalpark där man med bil endast kan komma till södra och norra spetsen. För att att ta sig till andra delar får man vandra eller ta en båttaxi.

Stället är känt för sina fina stränder, varma vatten och vackra natur. De allra flesta vandrar här men vi valde att göra en barnvänlig aktivitet. Vi tog båttaxi till en närliggande udde och vandrade en ”scenic loop” där och sen tog båten tillbaka igen.

Själva båttaxin var ett intressant koncept, en 8 meters rejäl aluminiumbåt med 250 hk utombordare som drogs ner med traktor med passagerarna redan sittandes i båten. När vi sedan skulle upp på vägen tillbaks så körde den vana skepparen i 14 knop, slog full back och gled sedan upp på trailern som stod ute i vattnet med traktorn varpå traktorn direkt började dra upp ekipaget, mycket imponerande! Skillnaden mellan hög och lågvatten var 5,1 meter så detta var det enda sättet att lösa det på. Hamnen där vi åkt ut på morgonen var på eftermiddagen helt torrlagd.

Målet för båttaxin var Anchorage i nationalparken och vi gjorde en härlig vandring på ca en timme till en närliggande strand som vi fick ha nästan helt för oss själva. Det blev bad och strandhäng denna dagen.

Annorlunda skog än på södra delarna av ön, inte längre regnskog

Det är lite speciellt klimat här på Nya Zeeland, på morgonen är det ca 6 grader och på eftermiddagen är det ofta varmare än svensk högsommarvärme.

Vi hade läst både bu och bä om Abel Tasman innan vi åkte hit, vissa menade att det var för mycket folk. Den som skrivit det har nog lite skev referensram, vi mötte 2-3 par som vandrade på 6 timmar när vi var i vår del av nationalparken.

2019-03-222019-03-20

Punakaiki Pancake rocks

Vi började morgonen med att åka till Pancake rocks i Punakaiki. Besöket var välplanerat då det var högvatten på förmiddagen. Stället är känt för sina spektakulära formationer av kalksten och förekomsten av så kallade blåshål. Havet har urholkat kalkstenen så att när de stora dyningarna från tasmanska havet rullar in så sprutar det vatten ur hål i klippformationen.

Därefter så åkte vi åter uppåt bergen och lämnade västkusten bakom oss. Vi gjorde ett lunchstopp vid Maruia Falls som är ett ganska stort vattenfall. Det som gjorde stället lite extra intressant var hur vattenfallet uppkommit. För cirka tio år sedan så var det en jordbävning i området som gjorde att rasmassor ledde om vatten från ett ställe till denna platsen och bildade ett vattenfall. Samtidigt så bildades det en spricka som gjorde att fallhöjden gick på tre år från en meter till tio meter.

Nu är vi på väg mot Abel Tasman National park i norra delarna av sydön. Platsen där Abel Tasman för första gången gjorde ett landhugg med sin segelbåt på 1700-talet. Dock gav han sig iväg väldigt snabbt då Maorierna dödade fyra ur hans besättning ganska omgående.

2019-03-212019-03-20

Hari Hari och Hokitika

Åter vid kusten efter en längre tid i inlandet och bergsmiljö. Denna gången på västkusten som är känd för sina otroliga stränder och sandflugor i massor. Sandflugan har vi stiftat bekantskap med, tänk er svenska knott fast dom biter och suger blod. En tröst är att endast hälften av flugorna suger blod (endast hanarna eller honorna, kommer inte riktigt ihåg).

Vi gjorde ett stopp på vägen till Hokitika utanför den lilla byn Hari Hari. Enligt vår guidebok skulle det finnas en naturlig källa med varmt vatten man kunde bada i. Det skulle vara enkelt, ta med något att gräva med och gräv en grop på flodbanken så fylls denna med varmt vatten. Att hitta till platsen, och att ta sig till platsen visade sig vara allt annat än enkelt med två små barn. Vi gav upp efter att ha följt floden på en liten stig, gått igenom ett parti regnskog och vadat över en iskall flod. Men… promenaden i sig var helt klart värt försöket att nå de varma naturliga källorna.

Stigen som leder fram till de varma källorna

Efter försöket att nå de varma källorna fortsatte vi köra norrut längst kusten och nådde staden Hokitika. Hokitika var en gång i tiden lite av en mittpunkt på ön då man hittade guld här i slutet av 1800-talet vilket snabbt gjorde staden populär. Idag är det ca 4500 invånare i staden som kan beskrivas som en ”vilda västern stad” till utseendet. Hamnen i staden som ligger i flodmynningen är okänd och under guldrushen i staden så gick ett stort fartyg på grund var 10:e dag i snitt. Det tasmanska havet är inte att leka med!

Vi strosade runt lite i staden och besökte därefter ett litet terrarium som hade lite fåglar, fiskar och andra reptiler. Publikmagneten där var att man kunde få mata deras ca 80 år gamla ålar. När vi svenskar tänker ål så tänker vi de små ormliknande djuren, ålen här nere är 25 kg pjäser som liknar en muräna. Man fick mata bjässarna med en lite längre pincett och maskar.

En annan attraktion var Kiwi-fågeln, chansen är minimal att vi kommer få se den i det vilda och man måste ju se Kiwin när man är på Nya Zeeland. Fågeln är hotad då den är ett lätt byte med sin dåliga syn och flygförmåga för införda rovdjur som t.ex. Possum(pungråtta).

Eftermiddagen spenderade vi på stranden. Jag och Elise badade i det Tasmanska havet för första gången, uppfriskande men kallt. Vi parkerade husbilen för natten precis vid stranden och somnade till vågorna efter att ha beundrat solnedgången.

Livet på topp med en miljard småsten att plocka med

2019-03-202019-03-19

Franz Josef Glacier

Vi ville gärna besöka någon av de glaciärerna som fanns på sydön, speciellt då Elise har velat gå upp till ”isen” sedan vi var vid foten av Mt. Cook. Vår plan från början var att besöka Fox Glacier men tyvärr hade vägen till berget svepts bort helt av en flod och det gick inte att ta sig dit. Vi körde istället till berget bredvid och Franz Josef Glacier.

Inget lämnas åt slumpen i det skyltrika Nya Zeeland 🙂

Målet för dagen var att gå så långt upp som vi kunde och komma så nära glaciären det var möjligt. Det var en väldigt bra stig från parkeringen upp till Glaciären som gick i fin natur med maffiga vyer och vattenfall.

Uppåt, uppåt med målet i sikte hela tiden

Ett av de många vattenfallen på vägen upp

Signe sov sig igenom det mesta av sin första högalpina vandring

Efter en stunds vandring och ett kort lunchstopp var vi framme vid avspärrningen, för turisters säkerhet, vid foten av glaciären. Vi var då ca 750 meter från där den började. Elise var otroligt nöjd och stolt, med all rätt, hon gick totalt 10,5 km denna dagen.