Vi ville gärna besöka någon av de glaciärerna som fanns på sydön, speciellt då Elise har velat gå upp till ”isen” sedan vi var vid foten av Mt. Cook. Vår plan från början var att besöka Fox Glacier men tyvärr hade vägen till berget svepts bort helt av en flod och det gick inte att ta sig dit. Vi körde istället till berget bredvid och Franz Josef Glacier.
Inget lämnas åt slumpen i det skyltrika Nya Zeeland 🙂
Målet för dagen var att gå så långt upp som vi kunde och komma så nära glaciären det var möjligt. Det var en väldigt bra stig från parkeringen upp till Glaciären som gick i fin natur med maffiga vyer och vattenfall.
Franz Josef GlaciärenUppåt, uppåt med målet i sikte hela tidenEtt av de många vattenfallen på vägen uppSigne sov sig igenom det mesta av sin första högalpina vandring
Efter en stunds vandring och ett kort lunchstopp var vi framme vid avspärrningen, för turisters säkerhet, vid foten av glaciären. Vi var då ca 750 meter från där den började. Elise var otroligt nöjd och stolt, med all rätt, hon gick totalt 10,5 km denna dagen.
Då var det dags för oss att för andra gången besöka Queenstown. Denna gången väljer vi att se mer än bara flygplatsen och hyrbilsparkeringen. Queenstown är en riktig äventyrarstad och utgångspunkten för alla dess tänkbara äventyr som fallskärmshoppning, paragliding, glaciärturer, helikopterturer och inte minst jetboating för att nämna några.
Hamnen i QueenstownQueenstown
Vi valde att fricampa med husbilen strax söder om Queenstown vid en vacker sjö för att slippa bo på campingar inne i staden. Att fricampa är tjusningen med att ha en husbil med alla bekvämligheter som man kan behöva som dusch, toalett, ugn, spis, kyl och frys. Morgonen belönade oss men en fantastisk soluppgång vid sjön.
Soluppgång över sjön
Något som återkommer i Nya Zeeland är hur otroligt klart vatten det är i alla sjöar, åar och floder. Nedan ser ni en bild som visar hur klart vattnet är:
Kristallklart vatten
Vi gjorde också ett stopp i den mysiga byn Glenorchy som ligger ca 50 km norr om Queenstown och vägen mellan de två ställena är otroligt fin, också den nämnd i många guideböcker som en av de absolut finaste på ön.
Utsikt från vägen mellan Queenstown och Glenorchy
I Glenorchy så tog vi den första dagen en vandring utmed en fors. Det var även här klart väder och man kunde se fiskarna tydligt. Vi pratade med en flugfiskare och han berättade att det var så kallade Brown Trouts vi såg vilket är en slags laxfisk, typ. Regnbåge modell större.
Spaning efter brown trout i Glenorchy
Den andra dagen i Glenorchy så tog Frida en ridtur i det härliga landskapet och bland annat på platser där delar av sagan om ringen har spelats in.
På turen i Sagan om ringen landskapet
Vi avslutar med några kloka ord från en Outdoor butik i Queenstown.
Milford Sound är egentligen en fjord som ligger i slutet av den 120 km långa vägen från närmsta stad som är Te Anui. Själva fjorden är fantastiskt vacker och en av de mest besökta platserna på sydön. Det var många som istället för köra dit som vi gjorde över bergen istället tog ett litet plan och flög in från t.ex. Queenstown.
Milford sound
Vi fick höra att den lilla flygplatsen, eller snarare flygfältet, hade fler ”air movements” än Auckland International. Flygfältet låg precis vid den stora parkeringen för alla som skulle åka någon av turbåtarna och vi stod en stund och kollade på fräcka landningar på den extremt korta banan. Inflygningen gick i bergsdalen och avslutningsvis precis över våra huvuden. Se filmen nedan för en av de många landningarna:
För att uppleva fjorden kan man ta en turbåt som kör genom hela fjorden ut till öppna havet och tillbaks. Vi valde en lite mindre båt från företaget Cruise Milford som var riktigt bra. Det var gott om plats och skepparen kommenterade engagerat allt runt oss outtröttligt och med stor entusiasm.
Panoramavy över Milford sound från hamnen där båtarna avgårNotera hur liten båten ser ut att vara
Förutom bergen och själva fjorden så vill många se de många 100+ meters vattenfallen. Vi hade otrolig tur med vädret och det var för ovanlighetens skull sol och ytterst lite vind. Dagen innan hade regnet vräkt ner oavbrutet hela dagen.
Signe passade på att träna gång på båtens ytor
Sammanfattningsvis var det två toppendagar, dels bilfärden till Milford Sound och tillbaka som är en av världens vackraste bilvägar (Wikipedia) men även den otroligt vackra turen i fjorden med båten.
Efter att ha lämnat Dunedin så började vi resan över ön från kust till kust. Målet några dagar fram var nå Milford Sound och åka båt i fjorden som är ett av världens underverk. Direkt när vi lämnade kusten och körde inåt landet så växlade terrängen och övergick i mer åker och jordbruksmark.
Terräng inåt landet, jordbruk och åkermark
Vi stannade första natten på vår långa färd i Manapuri vid Doubtful Sound som ligger strax söder om Te Anui. Campingplatsen var liten och genuin och bar namnet Possum Camp. Possum är en pungråtta som inte är särskilt uppskattad här för den äter upp massvis med fågelägg. På första promenaden hittade vi en död Possum, vi blev först lite ställda då djuret inte liknar något vi är vana vid.
Doubtful sound, fräcka effekter när fläckar av solljus och regnmoln mötsDoubtful sound i solnedgången
Precis nedanför campingen fanns det en riktigt fin sandstrand vilket var lite oväntat då sjön i övrigt mest verkade ha stenar längst kanten. Det fanns även en vildmarksgunga vilken prövades intensivt.
Vildmarksgungan
Nästa dag körde vi upp i bergen och upp emot Milford Sound. Mobiltäckningen försvann när vi passerade Te Anui och därefter var det ingen mottagning i två dygn. Det fanns inte heller någon stans att fylla på bränsle eller köpa mat så man fick proviantera innan man började köra vägen till Milford Sound vilken är ca 120 km och ringlar sig fram över bergen fram till sundet. Vägen slutar vid Milford Sound så man får köra samma väg tillbaka för att åter nå civilisationen.
Welcome to the Gunn country…
En bra bit upp ligger det en camping, en av få, Gunns Camp. Denna ”camp” var riktigt charmig, var någon slags tillfällig bosättning för de som byggde vägar i områden vid början av 1900-talet. Campingen hade ingen el och varmvattnet kom från en ved-eldad panna. Det var fullt av bilder på bergsklättrare från 20-talet och andra äventyrare kombinerat med massa roliga humoristiska skyltar precis överallt. Speciellt och väldigt trevligt ställe mitt i ödemarken. I denna delen av Nya Zeeland är det regnskog då det regnar ca 250 dagar om året, vilket det även gjorde dagen då vi kom till campen.
En av alla de humoristiska konstverkenGunn’s camp
Trots ösregn så gav vi oss ut på en tur i bergen och konstigt nog så regnade det inte i skogen, så tät var växtligheten. Det var givetvis hög luftfuktighet och väldigt blött men både regn och blåsten dämpades. Helt klart annorlunda och härlig miljö. Efter en runda i regnskogen så bakade vi scones i husbilen och väntade på bättre väder.
Efter en härlig till Oamaru så styrde vi söderut och fortsatte längst motorväg nr 1 ner till Dunedin. Dunedin är en av de större städerna på sydön och förutom sin kända tågstation så är det den enda platsen i världen med häckande albatrosser på ”fastland”. På vägen in till Dunedin så stannade vi vid Moeraki Boulders vilket är ett antal lustigt formerade stenar som ligger på en strand helt utan stenar i övrigt. Ser rätt roligt ut.
Moeraki BouldersMoeraki Boulders
Vi tog också en lunchpaus vid en sälkoloni ute på en udde, otroligt vackert och roligt att gå runt och titta på sälarna. Det var en skylt som uppmanade en att inte gå allt för nära då som det stod typ. ”They look slow but act fast”. Det var också en skylt som beskrev att sälar kunde se döda ut när de vilar men i själva verket levde.
De två sälarna på bilden bråkade rejältDen må se död ut, men i allra högsta grad levande!Platsen för sälkolonin och lunchstopp
Efter en natt i Dunedin gav vi oss ut på udden utanför staden där det finns exemplar av den ytterst sällsynta arten Albatross. Det är det enda stället i världen där man kan se fågeln på fastland, annars häckar den och lever på små öar runt om i världshaven. Rätt coolt att kolonin i Dunedin upptäcktes på 30-talet och den första fågeln som de hittade levde till 1989 och blev 61 år gammal. Denna fågel kallades för ’grandma’.
Ute på den här udden levde fåglarna
Vi såg tyvärr inga fåglar och det blåste otroligt mycket. Det som först verkade mysigt men som vi inte gjorde, åka turbåt, såg inte lika roligt ut när den rullade från sida till sida ute i havet. Fåglar eller inte, vi fick en fantastisk utsikt och se vacker natur.
Lake Tekapo (-43.9962509, 170.4812834) är en känd vacker sjö som många turister väljer att besöka. Särskilt känd är den mycket gamla kyrkan som ligger precis vid sjön.
De två husbilstjejerna redo att hoppa ut vid Lake Tekapo
När vi tittade på kyrkan så gifte sig ett kinesiskt par, eller i alla fall genomförde de en bröllopsfotografering med inte en utan två fotografer och ett stort ståhej. Vi tog en lunch nere vid strandkanten och njöt av utsikten, dock var det otroligt varmt så det blev en snabblunch innan solen tagit för mycket.
Dagen efter var en speciell dag som vi väntat på, Vivvi, Jonas och Christian, våra vänner från Bjärred ”kom förbi” på andra sidan jordklotet, världen är liten! Vi hade en supertrevlig kväll tillsammans på campingen vid Lake Tekapo med allt som hör till som grillat kött och gott vin. Vi hade så trevligt att vi helt glömde att ta bilder under kvällen.
I vår guidebok nämndes en liten pärla nämligen Mt. John som låg bredvid Lake Tekapo med utsikt utöver sjön. Mt. John är ett observatorium som ett av universiteten på ön driver för att studera stjärnor mm. Det var möjligt att köra hela vägen upp på bergets topp även om vägen stundtals var mycket smal. Vid möte fick någon av de mötande backa till en lite bredare sektion så att den andra kunde passera.
Vägen upp till Mt. JohnEtt av de teleskop på toppen av Mt. JohnUtsikt över Tekapo och Lake TekapoUtsikt över Lake Tekapo med bergen som en kuliss i bakgrunden
Kommentera gärna, klicka på rubriken för att öppna kommentarsfunktionen.
Mt Cook berget som ger Lake Pukaki allt sitt vatten och dess vackra ljusblåa färg var utflyktsmålet för dagen. Vi bestämde oss för att köra upp längst berget och vandra i den berömda Hooker Valley.
Foten av Mt. Cook och smältvattnet som sedan rinner ner till Lake Pukaki
Vädret för dagen var ostadigt med mycket starka byvindar vilket gjorde att vi gick betydligt kortade än planerat. Det blåste så mycket att hela husbilen gungade i sidled på vägen upp och väl framme yrde det lös grus i vindarna. Det var också en ganska låg molnbas vilket gjorde att man inte såg hela vägen upp till toppen av berget.
Hängbro, Hooker Valley syns till höger i bild mellan bergstopparna
Själva vandringen i den första delen av dalen är barnvänlig med bra underlag och inte så långt från startpunkten kommer man till en spännande hängbro i en fantastisk miljö.
Utsikten neråt i dalen
Det är som vanligt ansträngande att vandra i bergen men samtidigt väldigt ”belönande” med fantastiska vyer och utsikter. Elise kanske blir en bergsbestigare en dag, hon var väldigt fascinerad över glaciären och tyckte vi skulle ”klättra till isen”. Signe sov sig igenom vandringen, hon tyckte nog att det blåste för mycket.
Lake Pukaki (-44.1527890, 170.2229820) är en otroligt vacker sjö som är känd för sin turkosblåa färg. Färgen kommer från att vattnet rinner från Mt Cook som är beläget i slutet av sjön, vattnet är glaciärvatten som slipats mot olika bergarter vilket gett dess färg. Området är känt för sina goda möjligheter att hitta en avskild ”wildcamping” plats.
Lake Pukaki
Vi körde en bit längst den norra stranden och hittade snabbt en helt fantastisk plats, det innebar lite terrängkörning så Frida fick hoppa ut och leda husbilen ner mot sin plats precis vid vattnet. Min träning för några år sedan på Sweden Offroad Tour med Landcruisern hjälpte en del.
”vår” plats och vägen ner
Temperaturen varierar från Tropisk hetta till kall höst och denna dagen var det tropisk hetta, termometern visade ca 30 grader och vi passade på att bada i sjön och även tvätta lite kläder. Nu lever vi verkligen off-the-grid.
Signe firade sin 8 månaders dag, Frida och Elise ordnade en glasstårta till vårt lilla kalas. Den lilla bebisen börjar bli en stor bebis och har nu börjat äta en hel del mat. Elise älskar verkligen kalas så hon sjöng Ja må hon leva ett antal gånger, och sen fortsatte hon att fira kanin resten av kvällen.
Middag med en utsikt man inte blir trött på
Kvällsmaten dukades upp vid strandkanten och vi följde när solen gick ner bakom bergen. Vi njöt alla till fullo, vilken toppendag!
Efter att lärt känna husbilen och acklimatiserat oss till livet på 6,8 x 2,4 meter kände vi oss redo att ge oss iväg en bit från Christchurch. Vi begav oss upp mot bergen och den slingrande vägen genom Arthurs pass.
Första natten valde vi att slå läger vid Lake Pearson(-43.6590727, 172.7071206) då vi hade fått platsen rek. av en Kiwi som vi träffade på en lekplats. Vi körde fram och tillbaka längst strandkanten och insåg att det inte skulle bli så enkelt att klämma in husbilen någonstans. Alternativet att campa på den anlagda platsen kändes inte sådär lockande då det var rätt många andra husbilar, campervans och tält.
Lake Pearson
Till slut hittade vi en liten grusväg där vi (nästan) kunde köra ner, det var några riktigt elaka taggbuskar som repade bilen lite, shit-happends, det lär hända mer dom kommande trettio dagarna.
Smala vägar med elaka taggbuskar på sidorna
Morgonen bjöd på en riktigt wow-känsla, dimman låg över sjön och bergen var som en kuliss i bakgrunden, otroligt vackert! För att kunna köra ut utan att skada bilen mer så tog vi brödkniven och högg oss ut genom buskaget innan vi åter rullade på riksvägen.
Dimman över Lake Pearson
Nästa dag körde vi vidare upp och över bergskedjan och slog läger vid Tamaru River (-42.7384584, 171.5106261). Visa av erfarenhet sen föregående dags kladd med taggbuskar rekognoserade vi nu lite noggrannare innan vi körde ner husbilen. Vi lyckades hitta en plats precis vid en fors med glasklart vatten.
Andra nattens camp-site
Vi gav oss iväg på en kortare vandringstur i närområdet och följde den nu torrlagda flodfåran där vårens smältvatten från bergens glaciärer tidigare runnit. Jag och Elise testade även att bada i floden men det var askallt så vi gav upp ungefär vid smalbenen.
På tur i flodfåran
Nästa dag vaknade vi till att det var ca 10 grader och regn, vädret skiftar otroligt fort från högsommar till riktigt kallt. Vi begav oss av tidigt för att åter bege oss tillbaka över bergskedjan. Vi kom ungefär 15 minuter varpå lampan för oljenivå tändes. När vi stannade och öppnade motorhuven så konstaterades snabbt felet.
Vid den senaste servicen hade någon glömt att skruva på oljepåfyllnadslocket, allt eftersom så hade olja skvätt ut i motorrummet tills det att varningslampan tändes för att nivån på motorolja var för låg. Nu stod vi mitt i en bergskedja utan oljelock och kunde inte köra vidare. Tur i oturen så hade vi en plupp på mobiltelefonen efter 2 dygn utan täckning och kunde därmed ringa uthyrningsfirman som skickade road assistance med ett oljepåfyllnadslock och olja från en stad ett par timmar bort. Fem timmar senare var vi äntligen på gång igen rullade åter över bergskedjan.
Finns sämre ställen att få motorfel på
Kommentera gärna, klicka på inläggets rubrik för att öppna inlägget och se kommentarsfunktionen.
Nytt land och nya äventyr, när vi satt på flygplatsen och äntligen checkat in allt bagage cirka 70 Kg med barnvagn och allt så kände vi oss riktigt lugna, allt hade verkligen gått så smidigt denna morgon. När det var dags för oss att gå till gaten så uppstod lite förvirring, vi trodde att vi skulle till Christchurch, men personalen sa att gaten och tillika vår biljett var en tur till Queenstown. Vi hade på något sett varit så förvirrade att vi checkat in bagage och allt och inte upptäckt vårt misstag förens i sista stund.
På väg till… fel stad!
Christchurch och Queenstown är två städer på Nya Zeelands sydö, det är kanske ett mindre problem var man flyger in om det inte är så att man har bokat både hotell första natten och pick-up av hyrbilen i den andra staden.
Vi resonerade när vi väl satt på planet, – störande nu får vi ta ett flyg till inrikes så vi kommer rätt. Så enkelt visade det sig inte riktigt vara. Men först det positiva, landningen i Queenstown bjöd på en helt grym inflygning mellan bergstopparna.
Vi hade i-alla-fall tur med inflygningen…
Väl igenom immigration och bagaget uthämtat så försökte vi boka flyg vidare. Fullbokat de närmsta 2 dygnen. Då vi båda har svart bälte i problemlösning så kom vi fram till följande alternativ:
1. Vänta 2 dygn och flyg sedan till Christchurch
2. Vänta 1 dygn och ta en taxi 2 timmar till ett flygfält och sedan flyg till Christchurch
3. Hyr en bil one-way och kör de 48 milen över 2 bergkedjor i 6-8 timmar till Christchurch.
Vi gick på alternativ tre och fick därmed köra ”the scenic route” mellan Queenstown och Christchurch som man normalt gör på 5-7 dagar på 7,5 timme. Trötta checkade vi in på hotellet vid midnatt i Christchurch. Framme och det lilla missödet med flygresan är en bra historia att berätta för barnen när dom är äldre.
Kommentera gärna, klicka på inläggets rubrik för att öppna inlägget och se kommentarsfunktionen.
