Från höstväder på Nya Zeeland till ”indisk sommar” var lite av en chock för oss när vi landade i Colombo. Trots att vi upplevt värmen många gånger tidigare så glömmer man exakt hur varmt det är när det väl är varmt. Så fort man stiger utanför platser med AC så rinner svetten längst kroppen.
Sist vi besökte Sri Lanka februari 2011, strax efter att kriget mellan regeringen och de Tamilska tigrarna hade slutat. Kriget var ett av de blodigaste inbördeskrigen och de Tamilska tigrarna var klassade som världens farligaste organisation, över blandat annat Al-qaida.
Då, 2011, fanns det knappt några vägar som gick att köra snabbare än 30 km/h på landsbyggden och överallt var det en militär och en polis som ett par. Anledningen till detta var att korruptionen var ett stort problem. Poliserna var kända för att ta mutor och militären gjorde inte det, men de å andra sidan var militärerna inte särskilt bra på myndighetsutövningen, lösningen? Slå ihop de båda i ett par.
Planen för Sri Lanka nu är att passa på och besöka landet när vi ändå ”passerar” och få lite sol och bad och ställa om ”vår tid” (+12 GMT) innan vi slutligen flyger hem till Sverige.
Upplevelsen av att vara i Colombo liknar inget annat, det är inte Kuala Lumpur eller Bangkok, det är något helt annat. Ljudnivån är konstant öronbedövande, det tutas oavbrutet, massvis med högljudda tuk-tuk’s, byggarbetsplatser och inte minst, kollektivtrafik som spelar Fur Elise ur en megafon från 4 på morgonen till sen kväll. Du behöver vara på din vakt, det kan komma en traktor, tuk-tuk eller en buss oväntat snabbt.
Vår tillflyktsplats blev hotellets terrass på taket och pool tio våningar upp så att vi kom ifrån ”larmet” från gatan.
Efter tre dagar så var vi hyfsat tidsomställda och kände oss redo för att åka taxi tre timmar till öns södra delar och vårt slutmål Dickwella som är känd för sin Horse shoe bay populär bland surfare.
Väl ute ur staden och på landsbygden så mötte vi det Sri Lanka som vi kommer ihåg från sist. Otrolig natur, djungel och stränder i kombination.
